Jag hatar origami-flickor.
Jag hatar flickorna som så tålmodigt kan vika papper direkt efter instruktioner.
Så jävla tålmodigt.
I origamins värld finns ingen plats för att tänka själv.
Målet är ju att allt ska se likadant ut.

Jag har fördomar om origami-flickor.
Origami-flickorna har mvg i alla ämnen, men spyr ändå upp sin dessert.
Origami-flickorna säger aldrig nej, går alltid ner på knä.
De tar vackra bilder utan att någonsin stänga av auto-fokus.

Origami-flickorna har små fötter och fladdriga kjolar.
Håret är så naturligt och hyn har aldrig mött vare sig foundation eller clearasil.
Origami-flickor stöter ofta på problem, och oftast är det en förälskad killkompis.

Origami-flickor är som origami själva. Så perfekt i hopvikta och unika men lika.
När origami-flickorna skriver dikter är de alltid så söta och de rimmar förstås.
Origami-flickorna kan måla också. Deras favorit-stil är perfektionismen.

Origami-flickor är precis som origami. Så fina att se på, men så omöjliga att ta i.
Så sköra och lätta. Så ledsna. så ledsna.

Jag hatar inte origami-flickor på riktigt.

(Jag hatar origami. Jag hatar origami. Jag hatar origami. Jag hatar origami. Jag hatar origami.)