du målar krigsmålningar på mina läppar
med en viss ton av kyla som ilar sig under min hud
och genom hela ryggraden
du målar krigsmålningar

----

ibland får jag lust att ringa för att
enbart vråla 'jag älskar dig' så jävla högt jag kan och sen
sen slänga på luren
bara för att, ja, bara för att
det är så det känns

----

vi ligger på din matta och blickar upp
upp och ut i oändligheten
tanken på att golv skulle vara tak flyger, springer rusar förbi
att vi skulle falla ner och ut i himlen likt två
pingisbollar eller ja
som någon annan fjantig liknelse
det som spelar roll är att vi faller tillsammans, tätt intill varandra

----

din röst blir alltid len när du inte vet hur jag kommer reagera
len och lite trevande, och oftast får jag lust att
inte släppa dig förens jag dött av ålder
om vi blir hundratre år gamla slår vi något slags rekord
vem vet, våra skelett kommer kanske trassla ihop sig

----

dina berättelser dödar mig ibland
och jag hatar att jag inte kan lära dig att leva
vet ju, vet ju så himla väl att det inte är något
du kräver
men jag vill uppnå det ändå
jag vill se dig sprudlande lycklig miljontals gånger till

----

du målar krigsmålningar
på mina kinder och
jag kommer klara av mitt jävla krig
för vi är oslagbara
vi är oslagbara när vi faller handlöst
ut i rymden ovanför ditt golv