en ovanlig gammal hallucination kom tillbaka. aldrig mer fanns jag i deras armar, aldrig mer


men


likväl inbrända någonstans. plötsligt minns en hur det känns och då tar en ihjäl det, då tar jag ihjäl det


men


aldrig kan det kastreras till fullo. aldrig kan det ses som ett intet, även om inget längre är


men


någonstans minns jag dem i ljudet av en tystnad, i klaustrofobin av en rörelse , minns dem alltför väl


men


aldrig kan de hålla mig i deras armar