för hundra år sen ströps en kvinna i Paris
jag är kullerstenen mördaren sätter sina steg på i flykten
kommissarien kallas dit
jag är violinen i en fattig spelmans händer som tjuter i den skyldiges öron
det blir ett ramaskri i varje tabloid
jag är arkitekturen i staden denna nu jagade sate inte lägger märke till
invånarna är sömnlösa denna natt
jag är droskan som gärningsmannen möter i den smala gränden
hela staden håller andan
jag är bron som leder denna lagbrytare över floden
män i rock och hatt är överallt
jag är regnet som landar i denna kallblodiga mans fotspår
sirenerna skriker längs varje gata
jag är buteljen som söver denna dråpare på golvet
man fick aldrig fast rätt person
jag är Claude Foucquets samvete