III: Att mata det semi-syntetiska tankemonstret. Orden flödar som ett smutsigt industrivatten.

Framför mig har jag ett billigt, lånat urverk i vilket batteriet med tiden tvinat. Det efterlämnar en krystad, stagnerande cirkulationsrytm. Den livlösa sekundvisaren försöker desperat att tvinga sig från bottensiffran 6 och uppförs.
Dock är det ett maskineri och ger efter för sina mekaniska tendenser. Detta kommer att bli min favoritklocka, för den tickar i samma takt som mitt medvetande klarar av att fånga stunden. Den står blickstilla, och likaså gör jag.

Spark i tankeballen; förlorar fingertoppskänsla; omedelbart ordflöde.


"Inga rörelser stannar och marken blir lera jag känner färre känslor men avvisar flera ur den grop i vilken jag kommer bekanta mig leva och dö tills vätskan ur min själ sipprar utför dess sprickor; en rännil som inte betyder någonting för de som inte ser den men går rakt in i hjärtat på resten. Flämtande och vissnande, visst är vi intet mer än ett begrepp, en kombination av sinnen och minnen, men i allt som jag inte kan säga till dig föds stenar och växer med tidens språng. I dess fruktansvärda ögonvrå kan jag knappt se oss titta rakt i varandras ögon, bara för att vi tycker om det. Vi sjunker, vi brinner; desperata famntag tränger blodtryck mot skinnet. Vi finns och så länge vi gör det kan vi aldrig sjunka så lågt att jorden försvinner.

I press från en flimrande omvärld, med vintertidskläder i sommartidsförtröstan och en oerhörd längtan att bara få känna hur ingen båt är försvunnen. Ändock står jag här övergivet betraktande det fartyg jag tjänade som sjöman i fjärran dagar vars bekymmer inte sträckte sig längre än en vinrankas vilda försök att fatta tag i sin tegeldystra omgivning... Ingenting förtjänar den som vinner maraton med stödhjul. Allting handlar om värdighet, i vilken färdighet grönskar och sprider frön till framtidens bröder och systrar att gå samma sorgutsmyckade väg som jag älskade men inte i några betydelser klarade av."

Lägg ned pennan.
Sov, för ingenting kommer att väcka dig igen.
Och sov, för alltings djupa syftesfattigdom
och för de drömmar som vid morgonkvisten
vill påminna dig om att du fortfarande är
ett djur i en värld av papper.

Bortsmält i olyckssolen
ty dess strålar vittnar om intet annat
än att dess galax ännu bara är ett spenbarn;
vi vet alla att dess strålar
är oss tillägnade ofrivilligt.

Godnatt kära värld.