§

Jo hej Mr P.

Jag har börjat använda ordbehandlare så nu slipper jag veta vad jag skriver och varför och inte heller behöver jag läsa en enda gång till vad jag skrivit och d-e-t måste ju vara helt perfekt att inte ha en aning om när man sen tackar för kommentaren – Vad sa du?

Hur jag kom till att skriva det jag skrev?

Mjaa … vänta... ska läsa det först!

Jo.

Ehmm..

det kanske bara för att det fanns ett tomt dokument när när jag väl hade fört över det förra till skrivsajten, eller så var det nog inget viktigt så där att få ner på papper, så det mer bara blev en till vidsidanshoppinglistekladd-me-utanförtidentänk. 

Men jag kom på en sak nu så här i efterskott Herr Pro-to-Koll.

Med såna där ordbehandlare så verkar vitsen med hela kakan vara att försöka hålla reda på om orden över huvud taget ska vara där eller ej. Fokus tycks lägga sig på om man ska välja ordet som dyker upp eller ej - snacka om att bli kluven när man ska berätta nåt och redan har orden tänkta inom sig - som om nån snackar i munnen på en ju, ajaj.. störningsmoment -  och det kan ju inte vara ett program för den som hela tiden tittar på skärmen?
Eller jo det borde det ju vara i och med förslagen man får, men för mig krockar det då helt läskigt med grejen att om man är van skrivare så har man redan sina ord färdiga och vad 17 spelar ett stavfel för roll så länge det inte ska ner i arkiv för faktaredovisning?- och en till sak...

Är man dessutom van yrkesskrivare så är det bara hastigheten som räknas och inte fokus och då har man inte tid att sitta och välja inslängda förslag för det tar längre tid att tänka valet än att skriva ordet. i min värld är det så. Ja, så länge man inte gör fakta om byarna i Wales då.

Jag menar alla ord som dyker upp per automatik och det bara är att entra ner dom. Är dom alls relevanta i den normal-normaliserade svenskens normalliv, och en nödvändgihet?

För det första är poesi liksom det enda jag skriver och för det andra gillar jag inte blå bluppar som kastas in framför ögonen och för det tredje..

Jag som har extremt litet fönster just för att rama bort störande tomrum för att senare lägga luft i dikten, tappar lätt bort alla blåa förhandsval och entrar i automatik som jag gjort i tidigare inlärt automatiskt skrivande när fingrar blivit vana att tala tangenter;

Att skriva poesi med brutna rader kan därför bli ett helt äventyr med ordbehandlare. Det innebär att varje sistaord på varje rad är lika med en chansning och kan inte tas på allvar. Vart sätter det budskapsviljan och vad gör det med tolkningen och den kommentar som kommer in?

hur svarar man på nåt man inte ens är medveten om?

Jo som man svarar en läkare som undrar vilken hjälp man vill ha. Med orden:

"Är det min grej att veta det? Inte nog med att jag behöver sätta min egen diagnos nu för tiden... för annars skrivs inget vettigt i anmärkningarna för underbyggandet av diagnosen."

Har jag fel tro? Jo, så klart jag har i och med att det inte finns några rätt och fel utan bara personliga bedömningar så fort det är ett tyck. Oavsett diagnosbehandling eller ordbehandling.

Var alltså vänlig att sätta in egna ord där alltefter det verkar logiskt. Det blir en slags vika-av-dikt i dikten om man vill ha kul. Kanske är det det som är vitsen med att detta kom in i skrivsajten, men sorry, jag visste inte det när jag började skriva. Då. Inte nu heller utan det kom till mig tack vare att jag skrev.

Liksom att jag inte visste att jag var sjuk förrän jag skulle göra min egen diagnos.

Så skriver jag oftast. Hur skriver du?

Jag menar hur, och inte vad när varför och till vem. Bara

hur.

Hur skriver du diagnos..eller sorry, dikt - utan ordbehandlare.. sorry hjälp till självhjälp?

§