I ett rörigt landskap av måsten och uttjatade klyschor.
Lever jag för mig själv.

I en kropp vars ben kan berätta tårdrypande historier om det som varit.
Fast i en roll som inte går att komma ur.

Under ett skal som är svårt att knäcka.
Gömmer sig jag som mig själv.

Jag längtar ut ibland men nötknäpparen är trasig.
Och frågan är om den går att laga.

Tiden står aldrig stilla här.
Trots att jag försökt fånga den som man bör.

När dagen gryr blir den snart till skymning.
Utan att någon knackat på mitt skal.