Åkandes på välkända bussar som tar mig till ett ställe där måndagar slussar förbi människor, susar eller bara slussas?
Jag vet inte vilket av det, än.
Nej jag vet inte vad det var. Men där umgicks en ny bekant, även om vi har träffats ett tillfälle tidigare, men någon annan och tiden har kanske hindrat från att träffas igen.
Men via sociala men ack så välkänt knep, frågade jag. Bara för att jag kunde, bara för att jag behövde det.
Så jag fick ett ja. En interaktion jag inte var hän det skulle leda. En vecka har gått, men det känns som mer.
En söndag och någonstans våndas jag mellan dessa kval och val, jag frågar mig själv om jag har det? När det berör mig och mina känslor, för du verkar ändå inte bry dig.
För livet, där står jag mellan något och jag frågar mig hur jag ska ta mig härifrån.
Förnekat, förenklat, försvårat..
Nej för det känns som om jag har försökt med det mesta, för jag trodde att allting skulle bli lättare om jag bara tog bort dig på facebook.
För ja, det som inte finns..
Finns ännu mer nu.
Jag tog ju bort dig, borde inte mina tankar, känslor också gå bort med det? Med det beslutet?
Nej jag vet inte vad, varken ut eller in.
För den där kvällen igår, skulle ju få mig på andra tankar. Har börjat fundera på om det är något fel.
Men vi satt och drack vatten med en citronskiva i mitt i stora äpplet. Men någonstans inte tillräckligt stort för att glömma bort dig, för jag försöker verkligen förneka dig till en icke existerande form i mitt dumma huvud.
Varför har du satt dig fast?
Varför tror jag, eller hoppas jag att du ska se det jag ser?
Varför skriver jag dikter efter dikter på en patetisk sida på poeter.se, eller kollar upp dig och dina dumma bilder på facebook?
Varför säger jag till mig själv att du inte bryr dig, för det gör du ju ändå inte.
Varför? Varför kan det inte låta mig vara?

Så jag hoppades att denna snygga kille från Schweiz med en engelska jag inte alltid förstod mig på, eller dem där skämten där lite försvann..
Ja jag satt där, tänkte att det här är trevligt och det var det. Tänkte vad härligt det är att få se människor och deras ansikten, uttryck och bara få vara, och det var det.
Kände mig allt och inget där.
Det var ett mysigt ställe, där du ritade och tolkade var jag i livet befinner mig och där satt jag..
blev förbluffad över hur det tycktes stämma. Jag som försöker att ifrågasätta allt har nog ändå inte orkat ha kritiska ögon med mig hela tiden.
Vi gick runt, skulle gå till något ställe. Men du hade dina bort förklaringar som jag inte förstod hur det hängde ihop.
Något var det i alla fall.
Nästa steg var ej upptäckt. Skulle vi skiljas eller skulle kvällen sluta innan den hann börja?
Så vi åkte till dig.Till ett ställe vars namn jag småler åt. Blåsut.
Lite roligt.
Det var spännande med något nytt. En ny doft,ny kille, nya tankar,olika sätt att tala, bara något som jag inte är van vid.Att försöka göra sig förstådd när man inte har talat på ett främmande språk på länge.
Det var ett fint anlete jag möttes av, vid blodcentralen kvart i elva på en lördag.
Ja där satt du, målade av något.
Vi skulle taga en öl men det blev vatten.
Så när jag skrattade åt dig när vi skulle åka tunnelbanan, två hållplatser längre än Gullmarsplan och det slog mig, att jag inte har åkt det hållet förut.
Bakom globen var Blåsut och jag var tvungen att låta en utandning i form av skratt, komma ut när jag hörde att det stämde. För för mig var det bara ett skämt.
Där i ditt rum, erbjöds det en dryck av det alkoholaktiga sorten. Jag var tvungen att taga bilder, för jag måste få minnas att jag också har levt när jag tror att jag håller på att dö.
När vi pratade blev jag förvånad över hur du ändå lyckades avslöja mig. Du sade till mig att jag var naiv. För du sade att jag ville förmedla att jag hade kontroll, men att jag styrs mer av mina känslor mer än vad jag tror. Och..
Precis det hade jag börjat tro på,att jag är nog en logisk, tanke människa..
Fast jag vet att jag inte är det,jag bara försökte att vara något jag inte vill vara.
Du formade ord med dina utländska läppar.
Med många låtar från din dator, varierande men ändå härlig musik. Vi pratade, jag fick prata och du kanske lyssnade.
Från och till, fram och tillbaka. Ja..
Vi lyckades ändå framkalla en spänning, en urladdning. Eller inte för att jag känner någon sexuell laddning mellan killar och mig längre, ändå uppmanade jag mig själv att göra det, eller..
Då kändes det faktiskt okej och bra.
Men någonstans visste jag att jag flydde. För jag kände ett ansvar inför dig, att det känns inte rätt att göra så mot dig.
Men vad gör det, du har ju inte hört av dig på en vecka. Så du hade dina chanser, säger jag till mig själv som ett skydd, som en ursäkt.
För jag försöker bara undfly från mina känslor, när dem hela tiden finns där.
Jag ville inte låta mina läppar möta hans, eller hans och min tunga.
Nej.
Jag tänkte bara på dig mitt i allt.
Jag undrade om du också undrade så som jag undrar om dig.
Jag ville låta mig hämnas, efter allt din frånvaro har orsakat. Efter dina idiotiska ord som du inte menar och här står jag. Med ord jag vill mena, åtminstone få chansen till att få dem vara mer än tomma ord.Tomma löften.
Men vad spelar det för roll. Du är där i Norrköping, helt ovetande om var mina tankar och känslor är.
Det spelar ju ingen roll vad jag säger eller vad jag inte säger.
Så jag håller käften om att jag hela tiden ville vara med dig. Lite grand åtminstone.
Jag ville berätta att jag vet så mycket nu, som jag skulle ha sagt.
Låtit dig veta.
Jag tänkte på dig hela tiden när jag var med honom. Jag har tänkt på allt du sade till mig förra söndagen.
Jag tänker och jag orkar inte. Jag orkar inte känna något för dig.

Jag dokumenterade med bilder för att jag kanske minns då. Att jag åtminstone har känt,och det är fint det med.
Även om det inte var med dig. Även om det inte var dina armar runt mig, mina naglar på din rygg som kliar tills du ryser och hela din kropp reagerar av att det är skönt.
Ja jag vet inte.
En kille men fel kille. Blås-jävla-ut.