jag tar dig med på en kajak,

färdas på dimmors vatten.

Evigt lyssnande, in i alltings urskog,,,,,,,,,,,,,,

där ingen får förstöra mer.

För varje förlorad art, förlorar vi något inom oss

själva, som inte kan göras ogjort,

som ett brännmärke, i våran vävnad,

en väldig våg av sorg och längtan sköljer

våra själar, för vår mänsklighet, för vår jord,,,,,,,,

för vårt vatten, i kajaken

för vår eld, för den vind som blåser över oss i öknar,

i tårkanaler,, för vår mänsklighet, ja, för allt vi är

för allt vi någonsin, kommer bli,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,