Går längs gatorna som var så hemma förut.
Är dom det nu?
Eller är dom bara skrämmande?
Så mycket som förändrats sen jag gick här förut, då jag
hade sår på hela kroppen och en joint i min hand.
Det var inte rätt, jag vet.
Men snälla döm mej inte för det.
Det var år sen och jag har kämpat mej uppåt.
Men gatorna känns detsamma och bussen är alltid sen.
Jag tar en öl vid hamnen och har en rykande cigarett
i min hand.
Men är det någon som ser?
Ingen bryr sej längre.
Människor sneglar men går vidare emot sitt liv och deras egna problem.
Visst det känns helt okej då man väl sitter där.
Men ska det vara så?
Tror nog att många känner igen sej när man röker cigg
på cigg men märker sedan att man inte mår bättre.
Det jag skriver är kanske inte poesi eller nån dikt.
Det är bara mina känslor. Skrivna svart på vitt.
Jag är bara en av alla tjejer i världen och jag kämpar för
att klara av en vanlig Onsdag.
Om jag skulle ta livet av mej, hur skulle det bli?
Media skiver "16 årig tjej har tagit självmord i Örnsköldsvik."
That's it.
Världen är stor och jävligt knas.
Jag vill bara skriva ner mina tankar här för det finns
någon som läser och någon som kanske förstår.
Det känns bra.
Tänkte ta bussen hem.
Och den är självklart sen.