Det fungerade bra.
Mina känslor och problem var undangömda i en låda i garderoben.
Förträngda, bortglömda. Syns inte, finns inte.
Sen kommer ni krypandes likt lömska rävar och börjar
gräva och rota, slita och riva.
Ni hittar min låda jag så förtvivlat försökt hålla undangömd.
Den var större nu, den lilla lådan hade blivit mycket större.
Ni öppnar den och häller ut dess innehåll på golvet.
Desperat försöker jag kraffsa ihop spillrorna av hjärta, liv och svek.
Jag börjar motvilligt komma underfund med att jag faktiskt har problem.
Fler än jag kunnat drömma om.
Det är så typiskt, varför skulle ni komma och förstöra min fasad.
Jag vet att det bara var bluff och båg, att jag helt enkelt var för svag för att ta tag i det.
Men jag hade det bra så.
Jag ville gömma mig.
Bakom en stol, under ett bord, bakom gardinen.
Vart som helst.
Men det var försent.

Det fungerade bra.