Vaknar upp ur snöblindheten fast gradvis, inte som kylan runtomkring villrådigt framträder ur solkiga vattenytor men i strävan att bli längre genom att äta sin egen svans. Rungande lokbrutna stadsljud täcker min tankes röst, omöjliga att platsbestämma om de inte kommer inifrån.


Tiger och sveper asfalten omkring mig; skulle du av någon anledning tilltala mig kanske blodet skulle klyvas i mig, ticka brista bolma; blöda krysta ut det nästan foster i mig där hundhjärtat tumlar förtvivlat. Jag skiter i syre behöver fly härifrån, tanken i mig alltför binär och jag överlåter mig till outgrundligheten.


Kryper mot golvet efter en vattenpuss av blyerts, måste sätta pränt på allt som transparerar, jag har svavel och trä i överflöd men för alltid utan kombinationen.


Förväntanslös och slår tomt efter minnen fast nej, lever i det beskurna eviga nuet och har handen på hjärtat, alltför nära. i mitten av tromben är halspulsådern en taggtråd som vakar över det kött och skinn som skiftar i mig.


Känslan av att någonting nalkas men inte vad, medan insikterna tvekar mellan tredje och fjärde dimensionen, skikten, uppfattningen om att se och höra men inte förstå. Gudagestalten i att bevaka utan att granska, vara förstådd och behövd men aldrig någonsin samtidigt.


Någon rycker tag i mig och sliter av järnvägen, tandskenan, blottar för mig de osanningar som utgör mig. Ställer mig naken i ett krympande tegelrum och dansar som skökan förut, and that’s all there is. Piggnar till, faller på knä och masserar mina ömmande tinningar — det är mitt i natten.


Förbryllad spänner jag upp ögonen. Det är fan i mig mitt i natten.