Det idealiska förfallet är ett sinnelag. Det kantas av systematik och rytmik som i en ballad av trummor. Ömsar skinn. Som i en spastisk vals förlöser det rester av minnen och lämnar på rester av resterande platser, sådana som skulle lysa i mörkret förut. Det dagliga sinnelaget är så rutinellt det kan bli; berör, förtränger, gnistrar och kränger mot framtiden, i samspel med historia, är som en orubblig grundsten emellan livet och att leva.

Genomgår biografica nervosa, ett begrepp lika inexistent som ordet inexistent. Men jag kan få er att förstå, få er att med härledda tankar sprida frön till icke eftertraktade mentala slätter. Sådana som bara finns där man varken vill eller tror att de ska finnas. Att beskriva sig själv ur omgivningen är ingen defekt, ingenting som lutar åt en mindre kvalitativ syntes det är en bestialisk närvaro mellan mänska och yttre som tangerar livet.

Livet och ett sammangripande ord; världssvek. Känslan att alla som vill en något vill en illa. En sammandragning av multiversum som i det trängsta spänner spiraler till trådar och där finns människan. Världen är på väg rakt in i en återvändsgränd en ödessymbios utan mellanting.

Och det känns helt jävla rättmätigt. Så offra allt, lotus. Din bur är dina förslutna kronblad och din tragedi frukten av svärta.