Jag vet att så många har gjort det här före mig.

Men när någon i något slags socialt sammanhang frågar

- Vad gör du?

Så är det så svårt att svara. Det väcker tankar, impulser och idéer. Vem är vi egentligen, är vi verkligen vad vi gör? Och den som frågar vill inte ha svaret jag förmätet vill ge.
-Jag är poet.
-Jaha, vad skriver du då?

-Jag skriver inte. Jag astralprojicerar emotioner direkt in i din reptilhjärna och aktiverar genast din "slåss eller fly" instinkt och just nu vill du mest fly men det är socialt oacceptabelt att bara dra härifrån som en gasell från en hungrig leopard så du hanterar den nyligen uppstådda inre spänningen genom överslagshandlingar istället; du flackar med blicken, snurrar på vinet i glaset, byter fot och slickar dig antagligen runt munnen.
Och jag är ledsen att jag just nu, just till dig, låter min inre narcissist-poet som känner sig missförstådd och osedd tala direkt från hjärtat och utan koppel men det var faktiskt du som frågade och nej jag kommer inte att fråga vad du gör för jag skiter i vad du gör jag vill i såna fall bara veta vem du är men vi har inte tiden på oss utan kan bara snabbt avväga vem av oss som är alfa i den här tillfälliga relationen, om vi ska ligga, om vi ska slåss eller bara se vem som först viker åt sidan och vem som först får ta för sig av tilltuggen.
Förlåt, ibland blir aggressionen mig övermäktig och jag säger saker jag inte riktigt menar, eller, ja, jag menar dem men jag menar inte att säga dem och vi behöver inte varesig ligga eller slåss förstås. Det går ju att umgås utan just den dynamiken.

Så, vad gör du då?