Jag kände egentligen att du fanns där utan att jag såg mig om. När jag vände mig om satt du bara där, som om du alltid hade varit vid min sida. Vi pratade om livet och utan att vi märkte att tiden gick hamnade vi där tillsammans; mitt i det. Jag var sviken och vågade inte släppa in dig hela vägen. Du lagar mitt hjärta bit för bit. Du syr ihop mina sargade minnen till något nytt och vackert.

Efter många nedskrivna ord och förtätade samtal senare fick vi äntligen ses igen...