Nedrans svärd, denna skall ned djupt in i marken. Möjligtvis en sten. Just nu kvittar det.
Livet är en mening. Någonstans skör, på en annan motpol är det ännu ett fragilt föremål som inte kan nå sin hemliga beundrares hjärta.

Tjuder det färskt. I ett dött hav av svärta som pulveriserar gröna trådars vävda senor.
Försök nå dina grenar, ditt slut i ett universum som ständigt expanderar.
Det är vad jag har hört. Att allting är en ballong, världen är ett offer som inte kan gömma sig. Där det en gång började..
I en smäll, big bang och bang sades det eller hördes det.
Undra vilka som fick närvara då i en syrelös värld, är det en värld då?
Kanske var jorden, världen, platsen som vi vet död från början. Ja, kanske det.

En elektrisk puls startade världens förmåga. Vi är utandningen som fångas i en okontrollerbar miljö. En hämnd väl gömd.
Kanske är vi sista andetaget som tas.

Det började så bra. Men vi är nog på väg till ett avslut, som dagens generation möjligtvis kan undgå.
Kanske breder vi vägen för en hemsk värld för avkommor.
Vi är nog parasiter allihopa. Vars liv ständigt består av oss själva. Det är så vi fungerar. Vissa. Dem flesta. Så länge vi själva klarar oss. Är det gott nog.

Pang boom. Vårt ego expanderar också.