bergen

vilka ej var berg

reste

växte sig höga

skymde ögon

hon stod i dalen

dalklockan ljöd stilla

en fjäderstilla andning

gräs

tvenne strån

vilka ej var gräs

växte sig höga

greppade om

hon stod nu i ett dalgrepp

med alla vägar stängda

lyfte blicken genom

ett oförtäckt

hål

mindre än det minsta nålsöga

fullt tillräckligt

hon såg purpurmoln

andades in

djupt

dalgreppet ville inte alls släppa

vred hårdare åt

hon andades in djupare

dalgreppet ville inte alls släppa

vred hårdare åt

hon andades in djupast

vägarna öppnades

så vad väljer du

knarrade

illmar

väljer den väg

vilken ej höjer

sin stämma

över

den vilken ej kastar skuggor

vilken omfamnar

dubbelväven

hon hör tvenne grässtrån le

vända sig tillrätta

hör så åter

dalklockan

ljuda

blå i

purpurvind

hon vandrar i den ensliga skogen

ensamheten den kan jag andas

ensligheten är svårast

den är för att du skall kunna

uppleva rörelsen vidare

i den stund den anländer dig

en gren

föll ur

trädets hand

given

vindar bad vattenblad in i verkan

täljde barken

kvistarna av

skall jag få segel

vattenblad smekte ömt

det nakna livet

planterade bladen i jordning

vinden lyfter ögon

nosande

vädrande vida

vattenblad snidar

ornament

i det tolfte pendelslagets

mjuka klang

är staven redo

det vandrar ett väsen

en kvinna av kvinnovärldar

med månstav i hand

väcker berättareldarnas

svarskvastar sopar

golvtiljornas ostämda knarr rena

hon vandrar i ensligskogen

mörkersköljande släckta stjärnor

bär himlars flikar knutna

vindar sliter

rycker

drar

ber

hon vandrar

klädhöljen ramlar av

ett efter ett

tråd efter

tråd

hon når glänta

dig har jag mött tidigare

gläntan

ler

kvinnan

knäpper

ej med fingrar

släpper sträng lös

ur spänd

eldblad skriver

värmande

stämning

hon sätter sig med ansiktet

vänt in i elden

läser nogsamt tonerna

lyfter pensel ur

bröst

målar

dukens

liv

kvinnan lyfter trumman

rör mjukt vid

viskande

höres

hennes stämma

vakna

hon talar med trumman

är trummans skinn

kvinnan dansar

i natten

löser

mörkersköljande släckta stjärnor

bär himlars flikar knutna

i natten dansar kvinnan

med ensligheten i famn

trumman är hennes stämma

ur

planterade bladen i jordning

växer träddungen

över hans huvud

han hinner ej

stoppa den

lyfter tankekraften

in i hjärta

vinden lyfter ögon

nosande

vädrande

vida

när

hans

drömstenar

vattenblad snidar

ornament

i det tolfte pendelslagets

mjuka klang

är staven redo

han hör dalklockan

mjukt

ljuda

reser

ej

det vandrar ett väsen

en kvinna av kvinnovärldar

med månstav i hand

i gryningen stiger hon ur skogen

håller ensligheten ömt i hand

sluter manteln tätare om

drömbokens

skålar

kolibri

kysser bladen

fria

vinden bär dem

in i träddungens andning

hör så åter

dalklockan

ljuda

blå i

purpurvind

andas

örnens

vingar