Jag, en trasig skepnad.
Vill känna, vill smaka, vill se;
smaklökarna i min ständigt matta mun
känner inte kicken av lycka längre.
Naturen, skogen, nya ställen människor
är likgiltiga för mig. Jag hade likaväl kunnat
dricka piss få kväljningar, halvdö fast under läkarens blickar uppenbarligen vara 'på god väg mot förbättring'; psykoterapi mer än vad jag redan får i överskott


"Du knarkade sönder livets spruta, ditt fåfänga as. Vad har du vunnit på detta? Sörj i ditt matta radhus - passande din karaktär - för du är där du alltid kommer att vara, som det du förblir; fånge i dig själv. "

Knappt kan jag skriva det. Ingen musik kan väcka upp det. Bara en persons röst kan vidröra det. Din röst är som lukten av tvål. När jag inte finns, då finns du. När jag inte andas, andas du för mig? När mitt hjärta sprängs, känner du det då? Känner du vinden, upplever du brisen?

Känner du fortfarande barnet i mig?


Det lever. Snart, igen. Och det kommer aldrig att dö.



Nej



Och visste du om, hur min trötta fjäril fick en kemisk dusch av att se dig?
Redan
första
gången

...

Jag är för rädd för att leva,
för matt för att finnas.
Minns du när jag levde?
Jag är för trött för att minnas.

Kände vi som så,
då, av ett syfte?


Jag vill ge det sista av mig,
till dig;

leva innan döden;

krossas av min egen intighet för att återigen leva,

visa dig det av mig

som älskar