Det svarta inom mig, sipprar genom springorna, vill komma fram i ljuset, och visa sin sanna gestalt.

Men jag vill inte möta det, jag kan inte möta det, jag vågar inte.

Samtidigt finns det inget annat jag heller skulle vilja än att släppa ut det en gång för alla. Och lära känna det svåra som jag bär.

Få ett ansikte på det som tär mig. Sätta ord på det ogreppbara och göra det överkomligt.

Jag borde skapa en gestalt av det som tynger mig. Men kan inte möta dess ansikte. Ty jag känner fruktan för att tappa kontrollen över det som ännu är greppbart...