det har tagit en hel vecka...

jag förstår inget om det här ibland

jag uppfostras med olika tankar

ska ändra mitt sätt att tänka

jag lockas till villovägar

men att det även smäller till

det var jag inte beredd på..

att tanden glider ut, jag fläskläpp

för att jag hade en fel tanke...

den smällen glömmer inte jag

och den förståelsen hade jag inte annars fått..

jag uppfostras att bli lämnad

gång på gång, klara mig själv

växa och bli stark, starkare, lika stark?

jag vill bara dö vissa stunder

men bara en stund

det är därför jag skriver

för att hålla mig vid liv

förlåt mig för mina tankar

som bara strömmar och förstör...

jag är ingen humla...

jag har inga vingar

och har jag inte lämnats

tillräckligt många gånger nu

i likkistan, levande begravd

men överlevde...

jag en andeväsen

kanske jag som lämnat...

inte lyssnat till min inre uppfostrare

jag behöver öva på det

det är det jag gör

så länge att jag inte kan vara utan...

jag har fallit ner från barnvagnen

jag har fallit nerför trappor mot en tegelvägg

pannan före och legat medvetslös

jag har vält julgranen med levande ljus

två gånger...

jag har kastat saker

när jag har varit arg

jag har hatat många gånger

när jag inte får vara

i ensamhet med mina tankar

ut med hatet i ensamhet

ut med skiten utan slag


När jag skilldes första gången var jag på ett ungefär samma punkt som nu i den här bearbetning... men då hade jag inte alls fått fram mina tidigare
sinnliga skador, jag visste inte om dem, kunde inte komma ihåg det som hänt mig. kunde inte alls se mig själv, bara se fel på den andre...och tycka synd om en, det hjälper ingen...

Vid skillsmässan var jag egentligen väldigt kär i honom igen för att plötsligt brydde han sig ...att jag inte kunde källsortera, när jag hade gjort det i flera år men var så förbannad att jag därför slängde en mjölkkartong i vanliga sopor... så var det då.
Sedan blev det ett långt lidande i skuggan av det nya förhållandet, det som var dödsdömmt redan i förväg. Börjar man något nytt innan man bearbetat det gamla kan det inte lyckas, om man nu inte vill vara varandras psykologer...dödsdömmt på en gång. Det blir spökenas frammarsch.

Man ska inte få gifta sig och skaffa barn utan en period i ensamhet innan, man kan ju skada varandra hur mycket som helst...eller kanske inte skiljas heller om man har barn tillsammans.
Varför gifter man sig då?
Man kan ha så stor press från omgivningen och inom sig själv i ung ålder. Det hade jag. Jag var besatt av att skaffa barn. Han hade så vackra ögon. Nu är det annorlunda. Nu vill jag ha det lugnare med en människa
som jag litar på i 100 % och jag vill lita på mig själv i 100 %, framför allt.
Har aldrig mött så stor kärlek förut heller. Gapa och ha sig nu så jag sedan kan vara tyst, det är ju det jag egentligen vill, hitta förståelse till allt. Naturligt som det kändes i första början, stort och mäktigt utan några som helst förhoppningar i förväg. Tänka alla tankar och bli fri och sedan hitta tillbaka till september som gått. Nu kanske jag börjar närma mig det som han var vid vårt sista möte...

lika...olika...lika ...

Jag - den sjätte september.