Känslor, det ger mig lycka, det ger mig sorg. Ibland vill jag inte känna. Det gör ont, det svider, det river i min själ. Det tar sönder mig, utifrån och in. Jag kallar det för djävulen, den där känslan som spökar inuti mig. Djävulen är det mörka, det som gör ont. Djävulen är ångesten. Djävulen vill mig inget gott. Den vill skada mig, den vill få mig att falla. Jag vill döda djävulen, men jag vet inte hur det ska gå till. Finns det någon instruktionsbok om hur man går till väga? Jag vet inte hur djävulen hamnade i mig. Plötsligt en dag kände jag bara att det fanns något ont som ville radera all lycka. Jag vill kunna glädjas åt allt det fina livet har att erbjuda, men djävulen kämpar hela tiden emot och vill bara få mig att glömma det positiva. Den uppmärksammar det mörka, det svarta, det grymma. Djävulen vill att jag ska välja hans sida, djävulen vill vara min vän. Men jag kämpar emot, varje dag. För någonstans där inne finns ängeln. Ängeln är hoppet och strävan efter lyckan. Det är ängeln som håller mig vid liv. Som får mig att andas, känna, uppleva och se. Det är ständigt ett krig inuti mig, mellan det goda och det onda. Djävulen mot ängeln. Dock vet jag inte vem som i slutändan kommer att vinna.