du pillar bort mig som flagorna på väggarna
det avslutas med att jag lägger mig ner på hallgolvet och beslutar mig för att dö igen

på riktigt, jag har inga minnen med er egentligen
jag lämnar er en annan dag, en annan tid på året
ni har ingenting att vinna och jag inget att förlora

håll ihop linjerna på min skavande hud
så de läker ihop till mindre tydliga berättelser
åh jag hakar verkligen verkligen verkligen upp mig på att det här är jag föralltid
har hört att man kan förändras men ni behöver aldrig leva med mig i konstant närhet

jag vet inte vad jag vet inte jag vet inte vad jag inte vet bara vet inte
jag
vet
verkligen
inte
och jag säger det för ofta, tror att om man maskerar tafatt-het i virvlar av ord kanske folk har en smula överseende

jag hör inte till ert system och jag insåg det för sent för
att överleva fallet





du vänder ryggen åt mig för att berätta hur mycket du älskar mig
när vi forsätter vara så jävla destruktiva i allt vi gör fortsätter det bara, fortsätter alltid

kasta mitt beteende in i väggen och
gör dig av med mig
ge bort mig till någon
som jag kanske är
i närheten av värd

den dag vi vinner infinner sig aldrig riktigt den
hamnar mellan mina anknytningspunkter och gör enbart att rädslan bildar
ett tunt genomskinligt lager panik över tillvaron

jag tillhör inte ert system men
lyckades göra sönder allt vackert i mitt tidigare liv





Du är outhärdligt komplicerad på dina sett att jag inte förstår någonting
redan från starten, den dag vi började, var vi dömda till ett misslyckande