Du satte krokben på din själ,
den snubblade och ljudet från fallet ekar än i skalet ditt
som skadat kämpar vidare
Linjerna runt dig förlorar sin färg för att sedan blir mer klara än någonsin
precis bakom din aura under klivet du tog ett obehagligt antal minuter tidigare
Det blev tvåhundra stycken idiotier på tre dagar,
du bleknade bort upptill förmodade han som drog i trådarna
Du själv visste inte vad som bleknade eller varför,
jag sitter tyst på lagret av din själ med min egen på svaj
Lilla blåmesen stannade dig inte och du skall fråga dig själv varför