dagarnas gråa dunkel täcker mig som en tjock filt, det är svårare att andas än jag minns
marken är min vän lika lite som tiden, gör mig aldrig till viljes

och nätterna växer stora och ensamheten får mig snart att brista, får snart huden att glida ner runtom mig, för att blotta ett sjukt kött, ett sjukdomsspridande litet monster

'jag saknar dig' kan jag säga, utan att veta om orden är sanning när du läser dom för ju fler minuter som rinner bort, desto mer faller jag in i det mörker du talat om

och kroppen jag rör mig i är inte jag - jag finns inte

och vad vet jag om smärta, mer än det som bränner och blöder när du känns alldeles för långt borta

(vilket du alltid gör)

snart kommer "vi" att brinna, 'slow dancing in a burning room', du vet

och jag ska samla ihop askan och jag ska vila mig i den hög som blir

för att kanske en ful eller vacker dag resa mig, inte lätt utan blytung, men så mycket starkare...