När det blir natt och du önskar att någon kunde göra dig död och små monster kryper fram under sängen och lägger sig runtom
- kväver dig

och du försöker hitta en väg att andas, ett sätt att resa dig upp men det finns ingen väg ut, för många broar har brunnit

Och vem går egentligen en ny väg när samma väg av misslyckande redan är så bekvämt upptrampad och redo för ens barfotafötter och skrapade sommarknän?

(du minns hur du gick på en sådan stig en gång med en glömd vän och gräset var högt och gult och doftade; frihet, sommar, ungdom och vänskap men du vände dig om hela tiden som om du blev förföljd)



De små svarta monstren kryper in i dina öron och ögon och de viskar och kastar upp, det blir bilder av solljus och värme, allt från en svunnen tid fylld av skavsår och brännmärken men det minns du inte nu. Du minns bara det ickeförgängliga, det eviga och övertygelsen: Du skulle aldrig dö.

Och du upptäcker att du är trasig; du läcker från ögonen och fastän du drar in luft kommer allt ut igen. Fastän du ler kommer inga känslor, var tappade du bort dig? Var det i den där labyrinten vid stadsbiblioteket när du var på utflykt med pappa som fortfarande älskade dig för att du var så söt?

Tänk efter nu, din dumma unge.