Måste vara stark nu och bita ihop för om oron släpps fri och om hjärtat skriker fritt då är vi förlorade

för sanningen och helvetet här på jorden,

den ständiga hopplösheten och allt som skaver, är det värt det att aldrig kunna le utan att ansiktet spricker i enlighet med själens varfyllda blåsor?


Vad kan vi göra åt det, du som är min vän,

vad har vi att sätta emot när luften vi andas förgiftas i takt med att vi går i bitar
igen och igen och igen?