Min kärlek jag har släppt nya tankar, farit med vinden och tagit mig neråt svärtans öppna famn,

Svidande öppnande längtande har jag frigjort grunder, pålar, stängsel jag har

dragit mig till inre sprickor och äter mig fri från mig själv jag
trycker vägg mot vägg i press att åka, fly, springa mina ben till det liv jag förut hade innan,

jag måste fylla min tank att tömmas igen
och ur ådror i luften av händers beröring
krackelera igenom mina gamla sprickor och
färga mina ögon lika blå som dina

Och ser du om morgonen min skepnad vid din sida,
lika stark eller klar som du tar den,

för mitt virila klagoljud en spegel i dig
och på distans skriker ut tomrum som öppnar mina ögon
för dig att gråta tillsammans med mig

Och älskar du även lystret, kulören hos en sluten blomma


vågar du se att jag,
svagare,
vekare,
ledsnare,


fortfarande bara använder min utsida
som sköld för det ställe där hjärtan möts i frontalkollision
och skänker själen ett sting av rädsla, förundran och frihet

att skälva på nytt i framtiden