Livet går vidare. Det är så det sägs.
Vare sig någon dör eller lever, blir förälskad eller sårad.
Livet går alltid vidare.

Och jag hatar det även om jag förstår att det är nödvändigt.
Och jag vet att vi inte alltid önskar det vi säger att vi önskar, för att det någonstans är tryggare att önska sig bort till något som inte är.
Och jag vet att om vi skulle få det där vi önskade alldeles för snabbt, skulle vi aldrig förstå vad en längtan är till för.
Vi skulle inte förstå varför det skulle vara värt det.
Vi skulle inte förstå så mycket. At all.

Men.
Det är inte det att livet går vidare som jag avskyr.
Utan det jag mest avskyr är hur alla saker jag en gång älskade hos dig.
Kommer bli sedd av någon annan.
Och den människan kommer inte att älska precis på det sättet som jag gjorde.
Och det är inte just dem sidorna jag såg som hon kommer att förstå.
Förstå som jag gjorde.

Och det är just därför jag hatar att livet går vidare.
Som om inget aldrig har hänt, mellan oss.
Och hur det blir så lätt förglömt om att man har haft en historia.
Och den historian är inte så viktig.