En människa är så bra på att gömma sig.
Och låta sina känslor ta över.
Jag önskar att jag återigen kunde få uppleva vad känslor är.
För rädslor kan bedöva alla brutna ben i livet.
Till ett slut där man tror att det här är allt.
Allt vad livet ger.
Och en liten björntjänst gör någon glad, kanske, möjligtvis. Perhaps.


Jag har gömt mig för mig själv.
I tron om att om jag ändå visade, att det inte skulle vara nog.
Och jag har gömt mig.
För jag bara vill bli funnen.
En klen tröst av någon.
Men jag är inte prissatt.

Gömmer mig ändå.
Rädd för kärlek. Rädd för känslor, rädd för att inte duga.

Men jag gömmer mig för mig själv.
För att bli funnen.

Kanske tror jag då.
En dag kanske jag vågar tro.

På känslor igen.
När de slutar att göra förbannat ont.
När de slutar ge mig förtvivlan.

Jag gömmer mig ändå.
För mig själv.

(Tills jag finner bättre svar)