På en skogspromenad, grått blött och ruggigt kallt, där kylan är dubbel, som en begravning i novemberrusk, hjärnan är den som leder vägen mot ödemark, och röster med fientlig ton, men ännu lever hoppet för kroppen med en trasig själ som motvilligt och trött följer sin bödel, kanske spelar den teater för endast likgiltighet märks där inga andra känslor längre ses, släpper taget låter det oundvikliga att ske.