Kanske var det bara
en ren tillfällighet.
Ingen människa har svar,
bara Gud i himlen vet -
vet varför våra steg,
just denna dag genom snön,
valde små trappstegs väg,
högt däruppe över den kalla sjön.

En liten märklig känsla,
det dock för oss blev,
när vi för första gången,
in på den öde kyrkogården klev –
gick in mellan stenmurens,
snöbetäckta fyrkantsgärd,
för att liksom skåda
en för flera år sedan stelnad härd –
för på denna gård,
på en minnessten vi såg,
att det var här som Bäckaby gamla kyrka,
framtill millenniets första vår låg.

Men där i snön,
fanns nu bara grunden kvar,
som ett vittnesbörd,
om något som en gång var.

Så just på martyrernas egen dag,
vi ställdes inför kvarlämnad sten,
som liksom ville påminna oss om,
den helige Stefanos ben.

Påminna oss om honom,
som aldrig vek,
från sin kristna tro,
trots att världen honom svek.


*

Under ett blidväders decemberhimmel,
i en eftermiddag på snöig mark,
ovanför den mörkblå Vätterns yta,
vi mindes en tro så stark.

Mindes en tro,
som inte ryggade tillbaka,
utan istället stod fast för att,
för framtiden en väg utstaka.

Mindes även dem som i tro,
ville bygga och bevara -
för att uttrycka sin kristna tro,
utan att rädas någon fara.

***

Så var vi går,
i skogar, berg och dalar,
vår Herre alltid,
till oss talar.


Talar till oss,
på så många sätt,
att en kristens liv,
inte alltid är så lätt.

Att vi genom kyla och mörker,
har fått en väg att gå,
men om vi håller ut,
ska vi evig salighet nå.