En gång bodde det en flicka i ett hus och på ett annat hus bodde det en skata. Ibland brukade de se på varandra, hon ut genom fönstret skatan in genom det.
Flickan var mycket ensam, men trots det nöjd. Vad skulle hon med vänner till när hon hade sig själv, musik, böcker och en skata? För att leva behöver man inte mer än så, sade hon om någon frågade.
Även skatan var ensam där hon satt och beundrade världen. Hennes vingar var trötta, skatan skulle aldrig flyga igen. Det blir så när man är nyfiken och vill flyga över hela världen men hela världen är så stor och en skata är så liten.
De såg på varandra varje dag; flickan log smått när hon såg sin väninna skutta omkring på taket och skatan kraxade förnöjt när hon såg sin väninna dyka upp i fönstret. Det var en perfekt vänskap, om man ens kan kalla det vänskap.


Det hade gått många år sedan de först träffades och deras tysta samtal blev bara djupare och djupare. Skatan berättade om sin dumdristighet och om hur hon numera var fången i sig själv bara för att hon var lite nyfiken på världen. Flickan berättade om böcker hon läst, citerade de stora och de små författarna.
De drömde alla drömmer men de drömde mest. De sa att visst ska vi alltid vara tillsammans. Men.
Båda två visste att en dag skulle skatan inte vara där och då skulle flickan också försvinna. De var inte två de var en.
En dag kom. Flickan klev ur sängen med en krampaktig känsla i hela magen, i hela kroppen. Persinnen rasslade när den gled upp mellan glasrutorna. Solens första strålar slog inte emot skatans vackra siluett, utan kastade sig direkt mot husväggen.
Skatan var inte där och flickan ville inte vara där. Hon kröp ihop på golvet med hjärtat i sin hand och slutade andas bara sådär. Skatan var inte där flickan var inte där.
Ett mjukt vingslag väckte hela jorden, hela universum ur sin sömn. En skata, praktfull och mäktig, reste sig över husen. Visserligen slog dess lilla hjärta inte längre sina tickande slag och inte heller såg dess ögon men den flög. Den simmade genom luften dansade med en annan själ de var inte två de var en.
Jag har sett dem dansa det har jag. En morgon, när mina ögon blinkade ovanligt länge, väntade jag vid mitt fönster på soluppgången och då. Då när solen sträckte ut sina gyllene armar så såg jag dem simma jag såg dem dansa. Det var två skator två skator som virvlade runt varandra och den ena var inte en skata det var en flicka jag såg det i hennes skugga den var större än en skatas det var en människas. De var så vackra så graciösa och passionerade i sin dans. De var inte två de var en.