Mitt väsen är en blomma i saltvattensdy
bestulen på solljusets giv

I blindo bevandrar jag tidvattnets luckor
och förbannar mitt förlamade liv

Jag andas inte, rör mig inte, finns inte här
jag är en ålande detalj i gardinen

Den ljudlösa mekaniken är den starkes chimär
längtan att förflyktigas genom kaminen

I trottoaren ett papperstunt ozon
Det bultar ur trädets bark

Samtidens hugnad är gårdagens lån
och sältan den livstidsdömdes knark

Nej, vi behöver inget syre här
Allting transparerar hastigt åsido

Människan ser att odjuret lär
vår krigföring, blodsed, libido