I

Bedövad inifrån tas de färskaste delarna
ifrån mig först,


och min pilgrimsfärd blir en manisk cirkelvandring
utan varken slut eller syfte


Tills ljudet när min motor söka sig till tystnaden
att eventuellt harmonisera i.

II


Väldets kollektiva ögon, spastiskt surrande för någonting som ingen vet.
Spetälska mordiska ögon som söker frid i inexistensens matta verklighet.

Allting andas ut, tar aldrig in luft, näring, syre. Såsom vi intar föda, kärlek, sjukdomar, intryck — allting försvinner in där så småningom. Dunklet, helheten, det som sprider sig mellan nutiderna.

Transaktion.

Jag ser det kippa efter luft förgäves. Det är bytet, det systematiska, det eviga utbytliga. Saker som kommer och går.


III

Sympati, att låta någonting förgås. Medlidande i det oföränderliga framför att sporadiskt förlänga kampen.


En sida av mig lever för sig själv i dunklet.
Oberörd, fastän inte fri från krämpor.
Söker greppa tag om de sidor som singlar nedför världens väggar
Som snö mot okänd yta


En annan är den som väntar.