Telefonen ringer så där hotfullt igen
Ett mekaniskt klingande
Kluckande
Pluttande
Hånande
Det är bara att svara

Du är snart
Färdig
Färdigutbildad journalist
Ett litet samtal skrämmer ingen...någon...mig...

Det är bara ett första intryck
Några sekunder där
Personen i den andra änden av
Luren
Ska bedömda
Döma
Dig
Och kanske se framför sig
En tant med mögliga underbyxor
Och 17 små kackerlacks skinande
Porslinsfigurer
Eller en skogshuggande
Seriemördare
Med smak för
Köttbullar

Själv är jag mest rädd för att du ska se
Rädslan
Den 22åriga skräcken som växt sig större
Samtidigt som världen breddat sig
Möjligheterna som
Blöder
När de lämnats ensamma
Övergivna
På parkeringen
Outnyttjade
Men ändå smutsiga

Jag ser framför mig hur du
Lyfter luren och lyssnar till mitt nervösa
”Hej jag heter Sanna Hedlund och ringer från
Aftonbladet,
Dagbladet,
Svenska förlorarbladet,
Norrländska osäkerhetsbladet”
Och inne i din skalle växer bilden av
Potatisbullarna du åt till lunch
De där mjuka
Geggiga
Men ganska billiga
Halvfabrikatet, som fanns kvar i frysen
Den där måltiden som du aldrig minns
Eller längtat efter
Men du bor ju trots allt i Sverige och
Något måste man ju äta
Mellan varven av fina köttbitar
Dietbars
Skulddroppande pommes i bilen på väg hem från jobbet.


Men min mamma
Mina vänner
”Alla som jag känner”
De vill se en annan sida
En annan Sanna i texterna
Den som lockade fram ett skratt igår
Och inte tårarna från i förrgår
Men jag kan inte hylla
Så som om jag vore en fransk
Topprestaurang
Med sniglar
Utan slemmiga spår
Det är så mycket enklare att
Hacka
Tänka på potatisbullar
Och låta bli att svara när
Telefonen ger ifrån sig sitt kluckande
Muckande
Suckande läte
Som talar om att omvärlen kallar

Drömmarna får vänta tills
Imorgon.