Torsdag 10:00
ett köksbord, en dator och en kaffekopp är det som hindrar våra kroppar från att nå varandra,
i alla fall det fysiska,
för psykiskt är vi mil ifrån varandra.
För dig är det här en vanlig torsdag,
en vanlig torsdag
för mig är det här meteoritnedslaget.
Det känns som om jag har mer gemensamt med en dinosaurie än med dig
och jag har länge funderat på skillnaden mellan utdöd och utredd.

Din titel är Försäkringskassan,
det är så nära jag kommer att komma, medan jag förväntas släppa in dig i mitt vardagsliv,
i beskrivningar av toabesök, krogbesök, läkarbesök, vänbesök.
Som om hela mitt liv gick att beskriva i besök, där vissa anses mer nödvändiga än andra,
men alla räknade på, som en del i ett pussel där det alltid fattas….
en bit.
Du skjuter upp glasögonen och är en av de trevliga, men det hjälper inte,
för det är inte dina blickar eller ditt tonfall som får mig att greppa bordskanten tills stickorna skjuter sig in mellan hudlagren.
Det är inget i din fysiska form,
det är vad du står för, möjligheten till liv
eller avskaffandet av det.

Vi diskuterar min vardag som inför en operation, utreder vilka organ jag verkligen behöver behålla
dubbla uppsättningar av lungor, njurar, äggstockar
kan ju knappast behövas
och varför bli dödvikt när jag kan bidra till samhällsekonomin?
Men ingen kommer kalla mig martyr för uppoffringen
för den syns inte,
jag syns inte, om jag inte får behålla mina delar,
mina besök.

Du harklar dig, frågar efter toaletten,
jag slappnar inte av
det är som om du hängde upp ögonen på köksfläkten innan du lämnade rummet,
de iakttar min himlakropp
och den faller, även om ingen ser
dödar inte allt i sin väg, men alla vet att dinosaurierna
inte kommer överleva det här
och jag är en T.rex,
kan inte simma ifrån apokalypsen,
mina armar är för korta för att vara till någon riktig nytta.

När du sätter dig vid bordet igen vill jag fråga om din personliga åsikt,?om du anser assistans vara en ohållbar förmån,
om du föredrog institutionerna
där vi blev museiutställningar att besöka när det passar,
där vi byts ut allt eftersom vi slits sönder.
Ingen kommer minnas oss
de kan se våra skelett, våra korta armar,
men det är inte vi.
Vi är meteoriten ni försöker skjuta sönder i rymden
för om vi aldrig når jorden kan vi inte råka dra med någon i fallet,
någon av de som faktiskt klarar sig själva.
Som bidrar till samhället.

Jag vill fråga var gränsen går mellan utredd, avslag, besparing och utdöd,
vad som egentligen skiljer dinosaurierna från mänskligheten?
Men jag tror inte att vi pratar samma språk
och även om vi gör det, vågar jag inte chansa
för klockan slår snart 12:00 och du ska packa ihop.
För det här, är en vanlig torsdag för dig,
men för mig är det här hela mitt liv
och jag vill inte dö ut.