Han log så där som bara han kan göra, ett leende som tycktes räcka från ena örat till det andra, samtidigt som han räckte mig väskan. Den var tung och dragkedjan gick inte riktigt att stänga, jag ångrade att jag som vanligt packat allt för mycket. Hårtorken var väl trots allt inte nödvändig att ha med sig när jag började mitt nya liv någon annanstans.

Hans leende som vanligtvis fick mitt hjärta att smälta och rinna ner över kullerstenarna tycktes idag bara som ett hån. Hur kunde han ge mig det där leendet en dag som denna. Vår sista dag tillsammans på ön. Kanske sista gången för allt. Han strök en hårslinga från mitt ansikte och omfamnade mig.

Jag ville slita mig ur hans armar och be honom dra åt helvete och ta med sig leendet, doften från tvättmedlet som jag bara förknippade med honom och de trygga armarna jag egentligen så gärna ville stanna i. Men istället besvarade jag kramen med en kyss, den sista innan jag lämnade den här tiden bakom mig.

När båten hade lämnat hamnen slängde jag väskan överbord och såg den sjunka ner och försvinna bakom mig. Det sista leendet räckte som minne för mig, allt annat var överflödigt.