Om jag inte hade gått vilse skulle jag aldrig ha sett stenen som låg där på stigen, precis invid grässträngen innan diket. Stenen lyste vit och glittrade så smått när solstrålarna fann den. Det vita såg ut som pärlor som suttit samman som i en urgröpt kon där väggarna kristalliserats. De var mycket vackra.

Jag tog upp stenen, höll den hårt och tittade mig runt och funderade på vart och på vilket håll jag skulle gå. Rakt fram syntes en glänta mellan trädstammarna och till höger var en stor stenbumling som kommit i dagen när trakten hade varit ett hygge. Nu var träden rätt så höga runt om och grönskan var frodig. På höger sida tvärs över diket gick en stig som skulle kunna ge mycket kantareller eftersom det verkade vara förutsättningar för just dem. Jag valde stigen mot gläntan därför att den kändes bekant på något vis.

Jag var ganska trött efter att i två timmar gått runt på stigarna i denna skog. Jag ville ha ett svar från skogens glänta. Hade jag varit där förut? Hade den skira grönskan givit mig bär att äta, eller harsyra att tugga på eller hade vårlökens doft bjudit stunder av glädje? Jag trodde det iallafall!

Jag satte mig i solgasset och väntade på att någon skulle börja leta efter mig snart. Efter att jag hängt upp en ICA-kasse i en av trädkronorna, precis som jag lärt mig på överlevnadskursen i vintras redde jag mig en plats att slumra på. När jag hade tagit upp den vita stenen ur byxfickan gladde jag mig åt att lyckan kom att stå mig bi. Stenen gav mig den lycka som var nödvändig i krisens stund.

(c) tk.