“Döden, min vän. Döden förföljer dig. Din spegelbild kommer alltid vara din fiende, du med kolsvart själ.”

Nyss inlagd på psyk efter tremor och en natts mer eller mindre oavbrutet gallspyande. Min puls som vanligt ligger på femtiofem i minuten var över det dubbla. Vid ett tillfälle slipade jag en kniv - en litet mer grann variant av de fula åttiotalskulörta äppelknivar man kan köpa på allsköns andrahandsbutiker - gick in i min mammas badrum; utan gester eller religiös symbolik; syftade mot bröstet, såg mig själv i spegeln, och skar. Perfekta stället mellan tredje och fjärde revbenet. Inget resultat. Skar igen. Fortfarande inget. Blev till och med besviken över den uteblivna skadan. Distraherades efter ett tag över hur mitt psyke fungerar.

“Jag ser hans grav. Jag står vid min pappas grav.”

De vitgrå-randiga väggarna är så bleka att en kyla kan tyckas spridas av själva färgen. Krumbent och halvt hopkrupen, nerkissad och gråtandes går han. Hans enhetligt gråa klädnad är tillfullo i psykiatrins ägo, och saknar allt ifrån snören till dragkedjor. På ett svartkomiskt sätt såg man lite ut som en tvåbent säl när man gick fram och tillbaka emellan sängen och rökrummet som de nödvändigtvis placerat utomhus. Dagen tidigare hade en storm brutit ut över hela västkusten, så tändare var ömsom krav, ömsom otillåtna - och förvånansvärt dålig som hårdvaluta eftersom alla med frigång hade en.

“Jag har lämnat mig. Jag har ingen kropp, kan inte se eller höra... Jag är fri.”

Hittade honom död i badkaret. Sedan dess har jag förvisso både fortsatt jobba och studera antingen hel- eller halvtid på universitetet. Ofta båda samtidigt. Det sista han sa till mig var... var... att det var mitt fel. Utan mig hade pappa aldrig dött.

“Jag är besviken på dig din jävla lymmel. Du har krossat vårt porslin, varit uppe och väckt oss på natten, och till råga på det lägger du ständigt upp så jävla mörka bilder på facebook. De två madrasserna - piss, vin, öl eller alla tre? Vågar jag gissa på sistnämnda?”

Du ska veta att vi bryr oss om dig. Du är nog så disharmonisk men någonstans kan jag se en passion i dig, som en humla vars desperation är att komma ut i nattmörkret, omhuldad av en alltför hastigt sluten blomma. Ditt liv är blomman. Låt inte tankarna på natten ta blomman ifrån dig. Amen.