Hej Busfröet!
För visst kallar vi fortfarande varandra så?
Det kanske låter lite omoget där du är nu
Med all världens kunskap
Och möjligheten att se allt

Säg mig
Ser du när jag krymper?
För att jag inte vågar yttra orden
För att göra det här jämställt
För att spela huvudrollen
I min egen film
Istället för att skylla de rödsprängda ögonen
På trötthet

”Kan inte sova utan dig, men inte med dig heller. För hon saknas”
Vill jag säga till min pojkvän, och berätta om dig.
Hur du kämpade om och om igen
Mot cancern
Mot all jävla orättvisa som skiljde dig från
Alla andra
De försöker förstå men
Vi visste båda att det inte var nog.
För att föreställa sig
Är inte samma sak som att själv
Bära på ansvaret
Att lugna dem
När man egentligen bara ville skrika
”JAG ORKAR INTE MER!
Men tyck fan inte synd om mig för då ska jag se till att du får
Ångra det”

Och Caroline
Jag ångrar
Ångrar att jag aldrig satte mig på tåget
Aldrig uppfyllde löftet om att
Döden inte skulle skilja oss åt
I alla fall inte
Innan vi gjort ord till handling och
Du skulle bli mer än bara den som förstår
Den vars ord och röst
Alltid väntade

Jag har inte fått ett julkort sen ditt
Och örngottet
Det med fickor som jag skulle sy
Och fylla med ord,
Få dig att förstå hur mycket du betydde
Trots att vi bodde i två olika delar av
Landet
Det ligger fortfarande halvfärdigt i min garderob
40 mil härifrån
Och jag vet inte vart jag ska ta vägen.

Men jag vet… du var inte förgäves
Och hur mycket jag än vill skrika åt dig
Att komma tillbaka
Backa tiden
Och fått mig att inse att jag måste göra det bästa av
Den tid vi har.
Så går tågen fortfarande
Men du
Du väntar inte på stationen
Och jag vet
Att vare sig du ser mig eller inte
Så ser jag dig
Och jag lovar att aldrig ge upp
Trots att vi aldrig blir de där
Pensionärerna med trimmade
Permobilar
På samma ålderdomshem.

Jag tar tåget mot framtiden
Men jag vet inte var jag hamnar
Men du
Du är alltid med mig

Med vänliga hälsningar
Din Busblomma