I den vindstilla julinatten skiner den nästan fulla månen,
åter tätt över hedniskt klingande berg –
skiner höljd i lätta tunna slöjmoln,
som tar del av dess gula färg.

Den skiner över de mörka trädtopparnas rand,
som fonderas mot en himmel sommarnattsblå,
vilken är beströdd med en handfull stjärnor,
vilka även de över natthimlen sakta gå.

Skiner över de mörka trädtopparnas rand,
mittemot norrhorisontens röda nattfärgsljus,
som syns bortom den klarblå Vätterns stilla yta,
nu så fjärran från de tunga vågornas brus.

Ligger där lika stilla som sjön låg en gång,
i en annan tid i ett annat land,
efter att stormen lugnats,
av vår Herres allsmäktiga hand.

*
Bakom de mörka trädtopparna,
försvinner solens spegel snart,
i dess obevekliga och stilla,
men likväl bestämda fart.

Som en liknelse av en skapares hand,
får månen till dödsriket stiga ned,
till minne av det syndoffer,
som dog för att skapa fred.

Kvar finns snart där borta bara,
där lågt över Odensberg,
en liten tunn dimslöja,
som får del av månens färg.

Som en liknelse även den,
finns dimslöjan där borta kvar,
liksom som om den vore den svepning,
som av den uppståndne kvarlämnats har.

*

Nattens stjärnor har förbleknat,
mörkret är snart borta,
när dagen gryr till fåglars sång,
i denna tid när nätterna ännu är korta.

På bergen syns nu trädens grönska,
som har befriats från mörkrets sorgeslöja,
när gryningsljuset åter låter,
sommarens färger för vår syn röja.

På samma sätt som när han kommer tillbaka,
hans som steg upp till sin faders hus,
en gång ska blottlägga allt,
i det starkast skinande gryningsljus.