Solen sken. Gräset hade precis börjat växa bland de gula strån som stod kvar efter vinterns rusk, frost och snö. Värmen från solens strålar lockade också fram blåsippornas små ögon som tittade sig så vackert runt om, på de bruna löven som täckt dem, fram till den storm som for fram nyligen.

Leona gick med den väl använda korgen på armen. Byxorna hon bar var så blekta och nötta att det på knäna hade börjat gå hål på det yttre tyget. Nerstoppad i byxorna, hade hon en rutig flanellskjorta som varit faderns, men som nu höll henne varm i solgasset vid stengärdet. Om midjan hade hon en livrem, också från faderns ännu kvarvarande garderob.

Leona tog saxen ur korgen och tog de gröna gummihandskarna på sig. Nässlorna stod i en fin klunga och hon klippte av toppskotten där de unga späda bladen satt och lade dem varsamt i korgen. En del av dem skulle bli till en god närande soppa, full av a och c-vitamin, och en del skulle kokas till ett stärkande hårsköljningsmedel. Leona tyckte om att göra sina egna produkter. Hon ville inte lägga pengar på något fabrikstillverkat som hon inte visste vad för kemikalier de innehöll.

Maskrosplantorna som hon hade sett sedan januari hade gett fräscha blad nu, och hon plockade dem också, för hon planerade att äta dem som en sallad till kvällen. Hon blandade dem då med tomater, ibland hackade hon dem och blandade dem med keso och hade blandningen till smörgåspålägg på en hård smörgås.

När hon satt och drack en kopp te i solskenet på de nerfallna stenbumlingarna, hörde hon något som prasslade snett bakom sig. På stengärdet låg bruna bokblad från i höstas och när hon vände sig om såg hon ingenting, men tänkte att hasselmusen nog väntade att få sig en smakbit av hennes skorpa. Hon bröt en bit av skorpan och sträckte handen upp mot löven då hon snabbt drog handen tillbaka. På stenarna låg en kopparorm och solade sig, och trots hennes snabba rörelse låg den kvar, så hon kunde studera den noga. Leona såg på ögonen som blinkade mot henne, och viskade mjukt till den lilla ödlan, att den fick ligga kvar i lugn och ro, eftersom hon nu skulle promenera hemåt efter sin sköna förmiddag i naturens famn.

(c) tk.