Det gör så ont, så ont
en sorg som aldrig går att döva
varken mat, sömn eller tid
råder någon som helst bot
Var kommer allt ditt hat ifrån,
kära dotter?
Den väller ut som frätande syra
tycks aldrig ta slut
Ibland hämtar vi andan, både du och jag
och jag vill tro, bara för en stund
att de onda åren kanske är över
Men du sågar din vana trogen
mig galant längst fotknölarna
vid nästkommande konflikt
och jag kvävs under tyngden av Skulden
du i raseri kastar över mig
och tvingar mig att bära
Jag har ingenting att hämta, det börjar jag förstå
men jag har fortfarande mycket att ge
för jag vet att du innerst inne gråter
att du känner dig så ensam och övergiven
och att du behöver mig
Men dina behov finner inte sina vägar ut
genom dina inre lager av aggression
Och du kräver din kärlek
med ett slag på käften, hårda ord och hot
och sen hatar du mig för att jag backar
Men även en moder har gränser
Du, din stackare, ser dem inte
och förstår ingenting
Jag är inte mer än människa
man får inte lov att kränka
hur mycket som helst
Jag har dött så många gånger
under din giftiga tunga
mitt hjärta är så krossat
att jag aldrig tror det läker
men ändå
lämnar hoppet mig aldrig
att vi en välsignad tid
kan nå varandra igen