Pojken går längs vägen.
Han ser inget hopp här i världen.
Någon med sin konst har skrivit HUMBUG.
För han var det livets ord.
För han var det namnet på hans familj.
Han undrar om gud finns .
Hans mamma börja sluta synas.
Hon har börjat med sina starka lyckopiller.
Hon påstår att hon får ett bättre liv.
Än när pappa vill ligga bredvid henne.
Pojken ser med tårar i ögonen o säger ditt liv är humbug och
fortsätter gå. Mamman kan inte förstå.
Pappan ropar och slår. Hon förstod att det
var dags igen. Hon öppnar munnen och sväljer
ett nytt piller och ler. De nästa hon får se
är vita väggar ,en ny vit tröja. Pojken såg aldrig
mer dom blåa och klara ögonen.
Men han kände fortfarande slagen.
Han tog sprayburken och skrev på ytterporten.
Familjen HUMBUG.