Allt började när Tysklandsfärjan stannade till vid kajen i Stockholm. Jag minns det än, trots att jag var så ung. Du var en av dem som stack ut ur mängden, det var du som hämtade mig med taxin och körde mig till hotellet i Kungsholmen. Min engelska var inte särskilt bra, den lät alltför Tysk, men du förstod varje ord och log mot mig i backspegeln.

När vi var framme sa du att du skulle ta rast, ditt pass var nästan slut.
- Men följ med in då! Sa jag och riktade min blick mot hotellet. Det är ju inte så värst lyxigt, men vi kan beställa lite mat och så. Jag undrar fortfarande om han förstod ett ord av vad jag sa, det lät så oförståerligt.
- Varför inte...? svarade du och så gick vi hand i hand in till hotellet. Det var som om du öppnade mina ögon och gjorde mig frisk. Det var första gången jag kände mig riktigt lycklig - så lycklig som bara en ung tysk kvinna kan vara i 70 talets Sverige.

Jag öppnade dörren till hotellrummet och sa att jag bara skulle lämna några saker innan vi kunde gå ner och äta. Du sa att du inte var särskilt hungrig längre och jag svarade att vi kunde vänta ett tag istället.

Du omfamnade mig och vi drunkade i varandras armar. Jag kände dig, jag visste det. Det var inte som om det var en one night stand, det var så mycket mer. Att få vara lycklig bara den eftermiddagen har gjort mig till den kvinna jag är idag. Det gör inget att det gick så fort, att det var allt, det var som den vackra sagan med det perfekta slutet - inga tårar, ingen saknade, inget dåligt slut.

Men ändå så sitter jag här idag och önskade att vi hade träffats igen, att det inte hade gått så fort. Om vi bara hade fått lite mera tid, om du bara inte hade gått.