Min mormor Heidi var född 1874 i München.

Hon lär ha varit ett olydigt barn som ofta rymde hemifrån till bageriet två kvarter bort från hemmet på Hildegarten 23. Bageriets chef föreslog en dag att hon skulle kunna få börja arbeta där som bagerska, så fort hon fyllt tio år. Heidi blev så glad som bara ett tyskt litet flickebarn kan bli, när hon får veta att hon snart kommer att få arbeta i en värld av bakverk, tyska bakverk. Men den tyska bakverks konsten var svårare än hon anat - inte visste hon att die Glasur var tvungen att var perfekt och att die Belag skulle pryda tårtans allra förnämsta del, nämligen toppen.
Många gånger blev hon utskälld, omruskad och trampad auf, men hon lät det inte ihr weh. Hon träumen om ett liv som bagerska, trots att hon blev utskälld täglich. När hon gick hem över Münchens smutsiga gator på kvällarna, lyste hon mjölvit av mjölet som bageriets chef hällt över henne då hon gjort något orätt. Folk trodde, att de såg ett spöke, ett spöke av mjöl, som vandrade längs de huskantade kullerstensgatorna. Men så en dag när hon äntligen tvättat bort mjölet, gick hon ut på stadens gator och log på det allra vackraste vis. Sedan gick hon förbi en krog på vägen hem och stannade upp, riktade sin blick mot en man längst in i baren och gick in.
Det var tidigt 10-tal och var därför inte ett ställe så fyllt av fyllon som det är idag. Hur som helst, när hon gick in och såg honom råkade han av förvåning spilla ut ölen över henne så att hennes vackert uppsatta hår föll ner och började drypa i alkohol, 33 procentig, så det stank fasansfullt runt henne. Heidi rusade genast därifrån för att tvätta bort odören. Eftersom att det inte fanns så många bilar i München på den här tiden fick hon veja för hästvagnarna som skumpade över gatorna.
Hon sprang hem till sin make och sina två barn. Det ena barnet var min mor Helga och det andra barnet var min moster Helene. Hon sprang uppför den slitna trappan på Hildegarten 23, där många damers knäpptjängor sprungit och gjort små hål i trappstegen med sina spetsiga klackar. Men hon kom inte fram. Hon fick aldrig tvätta av sig mjölet och ölet. Hon föll framstupa mot trappstegen framför henne. Min mor och moster Helene slutade aldrig sörja henne, men min far sa en gång att trappstegen borde ha varit insmorda i olja för i så fall skulle hon istället ha glidit ner för trappan, istället för att falla och fastna med huvudet i trappsteget. Deras äktenskap var långt ifrån lyckligt. Men min mor mindes alltid sin mjöliga mor och hennes bakverk. Trots att trappan var i vägen för hennes iver.