det är inte konstigt hur jag levde i nätterna
och det är inte konstigt att dem tar mig på ett annat sätt

jag slutar inte leta höjder och
jag slutar inte att spela på känslan av fritt fall

men när någon i trängseln jag sett förut ser mig
och jag vänder min rygg mot honom
då slår det mig att det
är det enda jag har att ge honom
det enda jag har att ge någon här

att min limit är högre höjder
min limit är mörkblå himmel och granit