när de kommer fram; det är han, hon, stretande grenar som drar i himlen, fiendeskapet, värmen. två månader har försvunnit, det är svartvitt i munnen. hans handleder som greppar efter hennes i det ljumma, tunna. det luktar regn om hans hår




det finns svart och så finns det svart. det finns ett mörker utan avsats. du hade aldrig sagt att du visste vad det mörkret var. du hade använt samma ord för att du kunde, samtidigt vetat att det är något som kommer i ett spektrum

det kunde inte vara när du pratat för högt, sprungit för snabbt, när du viftat med armarna för brett. eller, det kunde vara det. det kunde äta dig och gjorde det också. skillnaden var att det försvann i bruset av måndagen

det blev tisdag, onsdag, torsdag. det blev höstens andra månad. du anmälde dig sjuk dag ett, kände dig fullständigt och genomgående blockerad

det var rent fysiskt, det som skavde mellan synapserna, inuti cellerna, i natriumpumparna och flödet emellan dem. som om det normala flödet gått från flytande till implodering, från semistruktur till tvärtom; ett svart hål

och sen, det där trycket, precis under revbenen, något som pressade tungt mot din bröstkorg, ovanifrån, underifrån och från sidorna. som om ditt hjärta ensam fick uthärda ett krig därunder




du andades i väldigt tunn luft. det var påtagligt tjugofyra timmar av tjugofyra




stanna där. lyssna

låt ingenting komma i vägen, för dig, för er, någonsin. ni ska alltid göra det ni vill. precis som hon kom fram till dig, tog din hand och sa. du vet. ni var en sprakande kärna som byggdes på inifrån, ni skulle explodera




tre veckor innan:

en eftermiddagen där solen bländade på ett sätt den bara kan göra i september och tjugotvå grader, när den står för lågt, är för varm. det var ett sammetsljus som skingrade hyreshusens tegelfasad och drev skuggorna längre bort för varje dag, långt utanför ramen

de satt på bänkarna utanför gatuköket. hade fyra timmar utanför det låsta. han åt snabbare än vanligt, ville in i lägenheten, ville hinna vara där

när de gick in i hissen sa hon att det var tre veckor sedan han var här sist. med hans kropp lutad mot hennes, svarade att han bestämt att efteråt, när allt det här var över, blåst förbi, då skulle det inte vara mer än en mikrosekund för honom

de kom in i lägenheten och han tog av sig kläderna direkt. plagg efter plagg som bildade färgade öar längs med golvet. hans kropp ny, oanvänd, genomskinlig. hon log innan hon kysste honom, höll kvar där för att se honom le innan han kysste henne

han drog en sidenkimono runt sig som hans mamma lämnat i en svart prasslig påse. hans armar formade mjuka linjer som stannade kvar i rummet när han rörde sig genom det, självklar, som om det tillhörde en inövad rutin

de hade aldrig varit där förut, även om stunden alltid funnits och väntat in dem. de hade väntat i bakgrunden, under de hårda spjälkarna som lossnat och lämnat håligheter i konkreten. i dem rummen som ekat för att kunna fyllas på nytt

han svepte färg över rummet
han var målad i de varmaste av färger