det började med att du såg igenom en lögn. det började med att du förstod att världen fortsätter, men du förstod inte hur. regnet smakade inte som du mindes och lyktstolparna slocknade inte med dina sparkar. det var nya program på teven, nya låtar som snurrade i stereon. du såg på när alkisarna försvann från bänken vid kanalen, när kronan blev dyrare och drömmarna billigare. du var mitt i det

du såg på hur någon plötsligt flyttar ut. hur någon kommer tillbaka och hur den flyttar in igen. hur ditt hjärta stannar där och hur det börjar slå igen som om alla extraslag faktiskt har inträffat. du såg att ingenting fortsätter som om ingenting har hänt

det föddes långsamt och som allt långsamt så växte det i dig. du brukade jaga sanningar, nu jagar du fifty shades of white and black och du kan inte längre se klart, men du hör dom säga; gör dig så rak du kan. gör dig rakare än du kan. gör dig rakare än du trodde du kunde

det föddes långsamt och som allt långsamt märker du inte förrän det ligger framför dina fötter. du blir en inbyggd klocka, en varningssignal. det ringer i dig för varje ord du hör som inte är dina egna

och det ringer i dig för varje scen ur ditt liv som du ska göra om till något ljust, något du kan hålla upp

så går alla veckans dagar och du håller dig över ytan. det är svårt att säga var en person börjar och slutar, hur du fingerar över omständigheter, men du har ditt sätt. mycket du lärde dig som barn sitter kvar. det går spår rakt genom dig. om du tittar nära ser du linjerna, parallellerna, du ser ett mönster i dig

du börjar förstå det du hört om verkan och orsak, du börjar förstå att det går att sätta ord på allt du ser, allt du gör

hur du sover. hur du springer. hur du dricker och när. hur du tänker tillbaka på alla du kysst och hur du tänker på dig själv. du har lärt dig vad som gör dig hög. du har bestämt dig för att vara högre än nånsin det år jorden snurrar för långsamt

och när du går hem genom snön räknar du dina defekter; en rygg aldrig tillräckligt rak, halten av testosteron i ditt blod, att du är sex personer i en. någon sa att det gör dig intressant. det gör också att det är två av dem du inte tycker om och en du inte står ut med

det går såklart att fortsätta, men dina föräldrar lovade aldrig något de inte gav. de sa ett och menade ett. det är en av dina linjer. du vaggades in i det och det kommer inte gå ur dig. så när du blir släppt till marken;

de första timmarna kunde du inte säga något alls. du kom in i lägenheten och du kände redan utanför dörren att det skulle bli svårt att andas på insidan. du la dig på soffan och tittade rakt upp i taket tills du funderade på att gå ut igen. och du tänkte, att älska någon just för hur den är. att älska någon att älska någon att älska någon

sen ställer du dig upp och säger; jag drömde aldrig om att rädda liv. jag drömde aldrig om att ge upp himmel and honey, whatever a moon has always meant, whatever a sun will always sing, det är sån jag vill ha mig tillbaka