det är när du sätter på dig hörlurarna, dom stora, oceanerna som omsluter helt, och när vågorna går in sen och dom är tillräckligt höga så tystnar det. det är samma låt. om och om och om. det blåser ut ditt huvud. det är nära tinnitus

det är när du cyklar så snabbt att du räknar till fyra gånger du skulle kunna ha dött. den gula bussen, den gröna bussen, bilen som backar, bilen som företräder. du har alltid företräde. om och om och om. du väntar inte på din tur. vägarna är öppna, vidöppna för dig

det är när du gör dig till ett skal. ställer dig på balkongen, lutar dig över räcket, ser dn-skrapan, halva stan, och du pekar på globen därifrån, en svag rund källa och du konstaterar att den är i hans vy. han har inte sett den. han har kunnat se den i tre år och den har aldrig varit i hans vy

det är när du fryser inifrån. när du häller upp en femma hallonsprit och sveper det. och genom högtalaren mellan vardagsrummets väggar dundrar det. desperation is a tender trap. basen rakt igenom hård, så hård att du inte känner slagen. den tar dig varje gång

om och om och om